Gazpacho och konsten att finna sig i nya situationer

Nu har det varit tyst länge. Alldeles för länge. Av olika anledningar har inte bloggandet legat högst på prioriteringslistan. Men det betyder inte att Öppna Stolen tagit paus. Tvärtom. I stort sett varenda onsdag under hela våren och början av sommaren har vi tagit emot nya gäster. Nya underbara, intressanta och fantastiska bekantskaper. Förbluffande nog inte en endaste dåre. Bara bra folk. Den här gången tänkte jag berätta lite om en av dem.

En onsdag i maj ringde det på dörren. Mina döttrar sprang och öppnade. In kom 32-åringen med en grymt trevlig flaska sherryvinäger och en superfin gammal visbok till barnen. Jag tackade och påpekade att det inte hade behövts. ”Det bryr jag mig inte om” svarade han och log.

Det här är en socialt begåvad kille. Precis som många andra som hälsat på. Våra barn kan vara sociala, men ofta ganska oberäkneliga. Det brydde han sig inte heller om. Han skulle bli vän med dem. Till varje pris. Att visboken nonchalerades totalt lät han sig inte nedslås av. Den brutalt ärliga ”va-fan-vill-du-mig”-blicken som bara en 2-åring kan leverera gjorde honom bara mer peppad. Han gav inte upp. Men ibland tog han en paus så att vi vuxna kunde umgås lite också.

[pullquote-right]”A cock in a frock on a rock.”[/pullquote-right]Dagen innan hade jag preppat en härligt krämig gazpacho. Burktomater, vitt bröd utan kanter (annars blir soppan spygrå), schalottenlök, skalad gurka (annars blir soppan spygrå), spansk peppar, citron, olivolja, salt, peppar och spiskummin. En mixer. Tid att kallna. Svårare än så behöver det inte vara. Vid serveringstillfället strödde jag över lite paprika-, gurk- och räddishack, toppade med timjan och kompletterade med en gratinerad ost- och serranoskinkmacka.

Vår gäst hade saker att berätta.

En udda anekdot var från när han och några kompisar varit i Australien och bestämt sig för att återskapa en scen från Priscilla, Queen of the Desert. Närmare bestämt den då de bestiger ett berg i full dragqueen-mundering och det bevingade ”A cock in a frock on a rock” uttalas. Det finns ingen twist här. De gjorde bara precis likadant som i filmen.

En annan historia var av betydligt seriösare karaktär. För några år sedan förlorade vår gäst en närstående under mycket sorgliga omständigheter. Bland de värsta tänkbara. Dödsfallet tog alla runt omkring väldigt hårt, men i synnerhet honom. Förlusten var enorm och livet förlorade en stor del av sin mening. Och det blev inte bättre med tiden. Efter en längre period av mörket var han beredd att vandra samma väg. Av olika skäl blev det inte så. Och sen var det en lång och mödosam resa tillbaka till ett ”normalt” liv. En resa som på många sätt inte är avklarad ännu. (Vid det här laget i berättelsen grät min fru. Inte jag, eftersom jag är man. Jag hade bara tårar i ögonen och en darrande underläpp.)

Men tanken här är inte att försöka återberätta historien. Den är hans och ingen annans. Men saker som sas fick mig att fundera. Det här med att sorg och depression inte riktigt får ta något utrymme i vardagen. De flesta har varit där vid något tillfälle. Känt de känslorna. Av olika anledningar och i olika magnitud. Mörkret som förtär en inifrån. Rädslan för att det aldrig ska gå över. Som en livshotande sjukdom där det enda botemedlet är medmänskligt stöd. Stöd som man inte vill be om av rädsla för att sjukdomen ska smitta. Och förvärra ångesten. Och lika lite som den insjuknade vill smitta, vill andra riskera att bli smittade. Så då säger man (jag): ”Shit va jobbigt, hoppas det ordnar sig. För mig leker livet. Du kan väl höra av dig när det känns bättre.” Och om man (jag) tror sig ha fått en liten släng av åkomman är det förnekelse som gäller. Ut i sociala medier och berätta för alla hur grym och glad man (jag) är.

Jag har ingen poäng. Han fick mig bara att fundera.

Enligt min egen mening har vi blivit ganska duktiga på att ta emot främmande på middag. För varje ny situation och människa jag ställs inför och ska hantera, ökar förmågan och självförtroendet. Jag kan oftast förlita mig på rutinen. Men inte i alla situationer har det visat sig.

[pullquote-right]”Eller så nitar jag allihop och går lugnt ut. Fan, det här kommer sluta illa.”[/pullquote-right]Som jag nämnt tidigare så blev det gazpacho och skinkmacka till middag. Min fru, som älskar både gazpacho och mig, kopplade ihop de två fristående företeelserna och utbrast: ”Jag älskar din gazpacho, det är den godaste som finns!” Jag har inget emot att få komplimanger för min matlagning men kände samtidigt att det satte lite press på mig. I synnerhet som vår gäst inte nödvändigtvis älskade både mig och gazpacho, och på samma obehindrade sätt som min fru hade förmågan att fusionera de två känslorna till en. Vi satte igång att äta. Soppan var det inget fel på. Inte den bästa jag gjort, men helt klart godkänd. Vi pratade på om ditten och datten. Vår gäst berättade om Australien. Min fru och jag blev klara med maten ganska snabbt. Har man barn så blir det så. Vår gäst berättade om sitt jobb. Jag sneglade då och då över på hans tallrik och såg att han knappt smakat soppan. Han berättade om vänner till honom som skriver lappar med samtalsämnen innan de ska på middag tillsammas för att slippa prata om det gamla vanliga. Soppan var fortfarande i det närmsta orörd. Jag smög fram mobilen och började kolla vår mailkonversation för att försäkra mig om att jag inte missat någon väsentlig information om tomatallergi eller liknande. Han gjorde ett nytt försök med att charma barnen och vann lite mark. Lätt nervös började jag fundera på om jag kunde dra ihop någon snabb rätt så han i alla fall slapp gå hem hungrig. ”Tycker han verkligen att den är så äcklig?” tänkte jag. Det hade gått en timme sen vi satt oss till bords och jag tyckte mig se hur han resonerade med sig själv: ” Jag trodde killen kunde laga mat! Hans kokkonst är fan lika framstående som hans barn är trevliga. Frun verkar ju i och för sig okej, trots att hon måste ha opererat bort smaklökarna om hon tycker att det här rävgiftet går att äta. Men hur i helvete ska jag ta mig ur det här då? Det kommer liksom inte funka att bara hälla ut soppan på golvet. Om inte annat kommer de där otrevliga jävla skitungarna märka det och fråga något dumt om varför jag gjorde så. Att äta upp den kommer inte på fråga. Om jag bara hoppar upp, vrålar så högt jag kan, välter bordet över ända och springer härifrån då? Eller så nitar jag allihop och går lugnt ut. Fan, det här kommer sluta illa.” Till sist tog jag mod till mig, ställde mig upp, sträckte mig efter hans tallrik och sa något i stil med att det var tråkigt att han inte uppskattade soppan och att jag skulle försöka fixa något annat. Det tog emot att göra så. Men jag ville vara en god värd och inte tvinga honom att löpa linan ut med något av sina desperata flyktförsök. Det tog dock ännu mer emot när han höll kvar tallriken och såg frågande på mig med en min som jag tyckte sa: ”Är du helt slut eller? Tror du jag tänker äta fler rätter? Vad är det här egentligen, avsmakningsmenyn från helvetet?” Ett litet tag kändes det som en smått absurd dragkamp. Men när han insåg att jag fullständigt missförstått situationen började han skratta och förklarade. Som många andra såg han väldigt mycket upp till sin pappa som barn. Och pappan åt snabbt. Så det lärde sig vår gäst att göra också. Han åt sig snabbt till en magkatarrsdiagnos i yngre tonåren. Då slutade han med det. Och började äta långsamt i stället. Sjukligt långsamt skulle man (jag) kunna säga. Och så var det med det. Någon timme senare var soppan uppäten. Sämsta soppan och bortförklaringen någonsin? Inte omöjligt. Men den typen av påhittighet måste man älska oavsett. Det var en fantastiskt trevlig kväll. Och barnen gillade honom. Till sist.

IMG_1604

  1 comment for “Gazpacho och konsten att finna sig i nya situationer

  1. Manuela Jarsäter
    2014-08-16 at 16:03

    Hallå!! Det blev ju inställt när jag var inbokad. Finns någon ledig onsdag i augusti? Dock ej 20e, då har vi bröllopsdag o jag tror inte det skulle uppskattas om jag drog iväg på öppna-stolen-middag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *