Öppna Stolen-kyckling och sjukling-Carbonara

marinerad kyckling

Igår, alltså i tisdags, var det Öppna Stolen. Ingen hade anmält sig så jag var tvungen att tvinga en kollega. Under hot gav han till sist med sig och följde mig hem. Menyn var enkel. Citronmarinerad helstekt kyckling och lite couscous med grönsaker. Fågeln åkte direkt ur marinadplastpåsen upp på en plåt och in i ugnen. Typ 180 graders varmluft i en timme. Marinaden bestod av citron, olivolja, honung, soja och lite salt och peppar. Innan hade både jag och en mycket hungrig vän dividerat lite över huruvida det skulle bli någon smaköverföring med skinnet kvar på kycklingen. Det blev det. Mycket påtagligt till och med. Och tack vare honungen blev det en riktigt skön karameliserad yta också. Inte bara mört och gott alltså. Även snyggt.

Sensmoral: missa inte Öppna Stolen.

pasta carbonaraIdag då? Ja, tanken var att jag skulle ta några öl och fira av en ny kollega. För att vi inom kort alltså inte längre är kollegor. Lite snurrigt. Men han, precis som 50 % av de jag känner eller någonsin har träffat, är sjuk. Större delen av min familj är också sjuk. Och som bekant så bestämmer de sjuka vad man ska äta. ”Jag vill ha pasta carbonara. Och smågodis.” Så blev det.

Jag har ett huvudtips när det gäller carbonara. Jag har länge brottats med att äggen koagulerar och bildar tråkiga klumpar så snart de kommer i kontakt med den varma kastrullen. Men nu har jag en lösning. Jag vispar ihop ägg, riven ost och grädde separat. När det är dags häller jag på blandningen lite i taget och rör samtidigt hårt i pastan för att den ska täckas med ett tunt lager smältkoagulerad äggost, och därigenom uppnå den där sköna krämigheten man är ute efter. Det funkar nästa alltid. Testa.

Sen tycker jag det både är gott och vackert med väldigt grovmortlad svartpeppar på. Och det ska vara ganska rikligt tilltaget också. Jag har hört att det är de svarta pepparflarnen som ordet Carbonara åsyftar. Det kan också vara fullständigt skitsnack.

  4 comments for “Öppna Stolen-kyckling och sjukling-Carbonara

  1. Christian Callert
    2013-03-21 at 00:11

    Ser fint ut Axel. Som din självutnämnde plågoande här ska jag bara citera Rick Stein som på en av sina italienska resor mer än tre gånger säger att det finns bara en regel vad gäller Carbonara och det är att aldrig, aldrig (aldrig) ha i grädde. Having said that… så håller jag 1) inte med och 2) av princip på att man ska göra som man själv känner. Men bara så du vet vad romarna säger (för rätten kommer från Rom). Alla Carbonara har något att göra med kolgruvearbetare har jag för mig att en av pionjärerna skrivit om detta. Då avser jag förstås Elizabeth David som mer eller mindre personligen populariserade det italienska köket, först i England och sedan i resten av Europa. Det var 1954.
    God natt.

    • 2013-03-21 at 07:52

      God morgon! Och som vanligt tack för all intressant information. Här kommer ett litet förtydligande: la carbonara är kolgruvearbetarens fru. Det är alltså pasta på hennes vis. Hade hon haft tillgång till grädde när det begav sig så är jag säker på att hon vispat ner det också. Hepp!

      • 2013-03-21 at 08:39

        De många inte vet är att carbonaran ursprungligen kommer från Kina. (som allt annat) Det var nämligen J-O Waldner och Jörgen Persson som tog med receptet hem till Sverige efter ett träningsläger sent 70-tal. Angående gräddens vara eller icke vara så svarar J-O när jag frågar honom; att i ursprungsreceptet så var det ingen grädde, men däremot något som påminner mycket om grädde, nämligen utskuret gubbfett. Så då vet ni.

      • Christian Callert
        2013-03-21 at 18:29

        Snyggt! Ska tillägga att det i gamla recept står att ägget ska bli grynigt vilket är vidrigt och pajar hela rätten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *