Polentapuck

polentaJaha, då var det Öppna Stolen igen. Men det kom två gäster. Att inte folk lär sig att det bara finns plats för en! Nu råkade jag i och för sig vara välvilligt inställd till båda, så det blev, som vanligt måste jag säga, astrevligt. Tyckte jag i alla fall. En av dem fick ganska mycket skit för att hon bott i samma lägenhet i runt tio år. Inte skit som i att någon hade några åsikter om hur länge hon borde ha bott där, utan mer som i att vi upprepade faktumet i så många olika sammanhang att det blev skit. Man utgår ifrån inflyttningstillfället för att kunna datera annat som har hänt: ”Aha, den gången alltså, men var det innan eller efter att du flyttade in?” Sån skit liksom.

Maten blev, som vanligt måste jag säga, lite udda. I mitt huvud skulle det bli en polentagröt, lite som risotto, som skulle serveras i en skål toppad med spenat och andra grönsaker. Det stod på förpackningen: x mängd majsmjöl till y mängd vatten, koka i 45 minuter. Jag hann knappt blanda ner mjölet i buljongen förrän allt förvandlades till trögflytande cement. Inte aktuellt att låta det bränna fast i trekvart. Jag gick över till plan B och hällde över allt i en form för att låta det stelna till en kaka. Ur den kunde sen stansas hockeypuckstora bitar som stektes på i olja. Som garnerades enligt det ursprungliga tänket med stekt spenat, schalottenlök, röd paprika, selleri och pancetta. Det blev gott! Citronjuice och maniskt god olivolja hjälpte ju förstås till. Hon som varit vegetarian längre än hon bott i sin egen lägenhet fick ingen pancetta förstås.

Senare under kvällen sjönk en lärdom in. Det är inte nödvändigtvis sant bara för att det står på baksidan av en förpackning. Varken polentan eller morgondagens sushiris hade varit ätbara om jag litat på det. Låter det sinnessjukt så är det oftast det. Och erfarenhet gör det lättare att avgöra vad som låter sinnessjukt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *