Omelette espagnole


Det är alltså den spanska tortillan vi pratar om. Inte den andra som är gjord på majs. Utan den som bara är en omelett med potatis och lök. Ganska larvig och simpel rätt kan man tycka.

En mycket irriterande person som precis kommit hem från sol- och matsemester i Spanien: ”Men alltså du måste smaka en spansk tortilla, det är nåt helt överjävligt vad gott det är! Det är nåt med deras ägg, och deras potatis, och deras lök, och…”
En avundsjuk men ändå ganska balanserad person : ”Deras spisar? Deras stekpannor? Vad? Vad mer är så jävla annorlunda och bra?”
Den andra igen, betydligt mindre entusiastiskt: ”Skitsamma. Det vara bara gott liksom.”
Ibland tar det lite tid, bara några år, att komma över folks triviala semesterberättelser, se förbi dem, och våga pröva på nya saker.

I kväll var det alltså den spanska tortillan som fick en ny chans. Jag stekte skivad mandelpotatis och schalottenlök på låg värme tills de mjuknat och fått lite färg. Parallellt med steket vispade jag ihop några ägg och lite vatten i en bunke. Sen blandades stek och äggvisp, och hälldes tillbaka i den nyoljade pannan för att få till själva kakan med den fina färgen. Några minuter på varje sida var allt som krävdes.

Medan potatisen och löken mjuknade, trädde jag upp några skivor parmaskinka på spett och lätt de ligga i varmluftsugnen på 150 grader. Jag vet inte riktigt hur lång tid det tog, men det är bara att hålla koll på dem. De är klara när de är som chips.

Den nystekta tortillan serveras med lite sallad och parmaskinkschips. Sen sätter man sig ner, håller käften och äter. Och tänker förstås inte på hur det hade smakat med de spanska råvarorna, den smakrika potatisen, den söta löken och de stora nyvärpta äggen. Det här är gott som det är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *